En termin som äter upp lärare, föräldrar och framförallt - elever.
Många av barnen har längtat tillbaka till skolan och sina kompisar. Längtar att få berätta om semesterparadis och mäta lyx och flärd med varann.
Många längtar inte. Många har ångest över skolstarten för de har liksom inte hunnit komma på en ny lögn för i år, vart de tillbringat sin sommar, eller vilka coola prylar de fått, så de också får mäta sig med andra barn.
Många längtar för att girigheten av kunskap lockar och rastlösheten av rutinbryt och smulor i sängen har skapat mer stress och och tristess i deras hjärnor.
Många längtar inte efter det trånga korridorerna och miljoner med intryck per minut.
Att sitta still i 40 minuter med ett hav av myror i kropp och knopp, är som att bestiga ett berg. Flera gånger om dagen. Om och om igen.
En tsunami av tankar far igenom huvudet som ekande röster samtidigt som du ska försöka höra en enda röst. Din lärare som står där. Man ser hur läppar rör sig men hör inte.
Man vet att man kommer få skäll för att man är nonchalant och ouppfostrad. Har inte fått lära sig rätt från början eller helt enkelt spelar dum.
Alldeles för många barn går tillbaka till skolan uppfyllda till kanten med ångest. De vaggar in i trånga korridorer och miljoner med ljudintryck. Hetsiga ringklockor och stressade pedagoger.
Vetskap om att man inte kommer fixa hälften av vad alla kräver. Vetskap om att man inte passar i boxen. Man är dömd redan från start.
Att leva med kemisk obalans i hjärnan går inte förklara för andra. Man måste leva i det.
Men det är inte bara barnen som bär sin ryggsäck, tungfylld av ångest.
Att ha just det där barnet som man vet kommer bestiga sina berg varje dag. Att vara förälder till barnet " som aldrig fått lära sig rätt från början".
Att vara föräldern som får möta blickarna på skolgården av vuxna stirrande ögon. Man vet att ens barn har varit samtalsämnet i fikarummet. Man vet att sitt eget namn kommit upp och släktgenomgången har börjat med start från mig... alla känner alla.
"Skvallret" ekar.
Att vara föräldern som kämpar hårdare, intensivare och som gråter när ingen ser. Som går på möten efter möten med BUP-skola-vårdenheter.
Föräldern som släpper allt och rikserar sina jobb för barnet just vägra komma in från rasten. Föräldern som delar på sig tills man går av som ett gummiband.
Föräldern som skulle göra det om och om igen. Av ren kärlek.❤️
Jag ber er alla som läser detta:
Tänk på oss. Tänk på oss alla som kämpar dagligen med olika krig. Som kämpar varenda minut och som kramar telefonen i fickan och ber att telefonen inte ska ringa. Inga krissamtal.
Jag ber er pedagoger att lägga ur en växel. Möt alla barn olika och anpassat efter varenda behov. Se tecken och signaler. Andas.
Jag ber er som inte kan relatera till andras svårigheter att heller inte döma någon. Man har ingen aning om vilka berg eller fighter man vunnit trots allt.
Vi alla försöker bara överleva.
Tack ❤️
Ångest
npf KommenteraEn termin som äter upp lärare, föräldrar och framförallt - elever.
Många av barnen har längtat tillbaka till skolan och sina kompisar. Längtar att få berätta om semesterparadis och mäta lyx och flärd med varann.
Många längtar inte. Många har ångest över skolstarten för de har liksom inte hunnit komma på en ny lögn för i år, vart de tillbringat sin sommar, eller vilka coola prylar de fått, så de också får mäta sig med andra barn.
Många längtar för att girigheten av kunskap lockar och rastlösheten av rutinbryt och smulor i sängen har skapat mer stress och och tristess i deras hjärnor.
Många längtar inte efter det trånga korridorerna och miljoner med intryck per minut.
Att sitta still i 40 minuter med ett hav av myror i kropp och knopp, är som att bestiga ett berg. Flera gånger om dagen. Om och om igen.
En tsunami av tankar far igenom huvudet som ekande röster samtidigt som du ska försöka höra en enda röst. Din lärare som står där. Man ser hur läppar rör sig men hör inte.
Man vet att man kommer få skäll för att man är nonchalant och ouppfostrad. Har inte fått lära sig rätt från början eller helt enkelt spelar dum.
Alldeles för många barn går tillbaka till skolan uppfyllda till kanten med ångest. De vaggar in i trånga korridorer och miljoner med ljudintryck. Hetsiga ringklockor och stressade pedagoger.
Vetskap om att man inte kommer fixa hälften av vad alla kräver. Vetskap om att man inte passar i boxen. Man är dömd redan från start.
Att leva med kemisk obalans i hjärnan går inte förklara för andra. Man måste leva i det.
Men det är inte bara barnen som bär sin ryggsäck, tungfylld av ångest.
Att ha just det där barnet som man vet kommer bestiga sina berg varje dag. Att vara förälder till barnet " som aldrig fått lära sig rätt från början".
Att vara föräldern som får möta blickarna på skolgården av vuxna stirrande ögon. Man vet att ens barn har varit samtalsämnet i fikarummet. Man vet att sitt eget namn kommit upp och släktgenomgången har börjat med start från mig... alla känner alla.
"Skvallret" ekar.
Att vara föräldern som kämpar hårdare, intensivare och som gråter när ingen ser. Som går på möten efter möten med BUP-skola-vårdenheter.
Föräldern som släpper allt och rikserar sina jobb för barnet just vägra komma in från rasten. Föräldern som delar på sig tills man går av som ett gummiband.
Föräldern som skulle göra det om och om igen. Av ren kärlek.❤️
Jag ber er alla som läser detta:
Tänk på oss. Tänk på oss alla som kämpar dagligen med olika krig. Som kämpar varenda minut och som kramar telefonen i fickan och ber att telefonen inte ska ringa. Inga krissamtal.
Jag ber er pedagoger att lägga ur en växel. Möt alla barn olika och anpassat efter varenda behov. Se tecken och signaler. Andas.
Jag ber er som inte kan relatera till andras svårigheter att heller inte döma någon. Man har ingen aning om vilka berg eller fighter man vunnit trots allt.
Vi alla försöker bara överleva.
Tack ❤️