Jag har hamnat i en otroligt oinspirerad svacka och det känns som jag tappat feelingen för allt. Jag bara orkar inte.
Jag brukar hamna i downperioder som alla människor gör men den här gången tar jag mig inte upp. Jag har hamnat i en riktig sån neggospiral och tar åt mig för allt och orkar inget. Absolut inget mer än vad som precis krävs för att hålla näsan över ytan.
Jag känner mig mest i vägen vart jag än är. Hemma som på jobbet. Att försöka vara social är ett jättekliv och kramar ur varenda lite energiprutt ur mig.
Knackar det på dörren så gömmer jag mig eller låter sambon öppna och jag haspar ur mig en snabb och dålig lögn om att jag är upptagen.
Det är otroligt jobbigt och otroligt främmande för jag är egentligen social ( mer eller mindre) och älskar att hänga!
Jag vet att känlsan om att vara i vägen, inte är befogad men så är den där apan där på min rygg, som viskar lögner i mitt öra och talar ofta om för mig att människor är trubbel.
Jag är trubbel.
Han gör mig alldeles matt och jag blundar.
När jag pratar om det så får jag ofta höra:
- men va? Du är ju alltid sådär glad och man blir glad av dig! Man kan inte ens ana att du lider av att vara nån typ av antisocial person?
Så ler jag sådär fånigt ni vet och får lite ont i magen och går därifrån.
Jag kommer att komma upp igen, det vet jag. Men uppenbarligen ju äldre jag blir, ju svårare är det att skaka av sig apan.
Bara att skriva det här på min oanvända blogg är ett superkliv och det kanske är nu jag orkar?
Jag har redan raderat texten, skrivit om den och raderat igen, och tvekat på att posta den i 40 minuter....
Men jag tycker någonstans att det är viktigt att inte måla upp alla dessa falska fasader, utan att man faktiskt är en helt okej person, fast man inte sjunger kombaja my lord och badar näck i rosenblad.
Men som summan här så vill jag verkligen tacka mina allra närmaste vänner, min sambo och mina barn som står där vid min sida och köper mig för exakt den jag är utan att göra en grej av det. Tack vare er så orkar jag så otroligt mycket mer än vad jag skulle gjort utan er. Tack vare er ler jag fortfarande och tack vare er älskar jag ändå livet! ❤️
Det va otroligt längesen nu...
Vardag Kommentera
Jag har hamnat i en otroligt oinspirerad svacka och det känns som jag tappat feelingen för allt. Jag bara orkar inte.
Jag brukar hamna i downperioder som alla människor gör men den här gången tar jag mig inte upp. Jag har hamnat i en riktig sån neggospiral och tar åt mig för allt och orkar inget. Absolut inget mer än vad som precis krävs för att hålla näsan över ytan.
Jag känner mig mest i vägen vart jag än är. Hemma som på jobbet. Att försöka vara social är ett jättekliv och kramar ur varenda lite energiprutt ur mig.
Knackar det på dörren så gömmer jag mig eller låter sambon öppna och jag haspar ur mig en snabb och dålig lögn om att jag är upptagen.
Det är otroligt jobbigt och otroligt främmande för jag är egentligen social ( mer eller mindre) och älskar att hänga!
Jag vet att känlsan om att vara i vägen, inte är befogad men så är den där apan där på min rygg, som viskar lögner i mitt öra och talar ofta om för mig att människor är trubbel.
Jag är trubbel.
Han gör mig alldeles matt och jag blundar.
När jag pratar om det så får jag ofta höra:
- men va? Du är ju alltid sådär glad och man blir glad av dig! Man kan inte ens ana att du lider av att vara nån typ av antisocial person?
Så ler jag sådär fånigt ni vet och får lite ont i magen och går därifrån.
Jag kommer att komma upp igen, det vet jag. Men uppenbarligen ju äldre jag blir, ju svårare är det att skaka av sig apan.
Bara att skriva det här på min oanvända blogg är ett superkliv och det kanske är nu jag orkar?
Jag har redan raderat texten, skrivit om den och raderat igen, och tvekat på att posta den i 40 minuter....
Men jag tycker någonstans att det är viktigt att inte måla upp alla dessa falska fasader, utan att man faktiskt är en helt okej person, fast man inte sjunger kombaja my lord och badar näck i rosenblad.
Men som summan här så vill jag verkligen tacka mina allra närmaste vänner, min sambo och mina barn som står där vid min sida och köper mig för exakt den jag är utan att göra en grej av det. Tack vare er så orkar jag så otroligt mycket mer än vad jag skulle gjort utan er. Tack vare er ler jag fortfarande och tack vare er älskar jag ändå livet! ❤️